Första kapitlet

1

Tortellini salsiccia och penne del pollarolo. Varje gång. Räkan och Kepsen bommade aldrig. Efter en sådär tionde raka besöket med samma beställning sa Luigi bara:

-“God kväll! Det vanliga.”

Det var inte ens en fråga. Sedan svischade han ut i köket. När han kom tillbaka hade han en Ramlösa med sig till Kepsen. Ibland tog Räkan ett glas rödvin. Inget fancy. Men aldrig det billigaste då det nästan alltid var odrickbart. Även om Räkan inte var en konnässör hade han hyfsad känsla för när ett vin smakade gott.

En gång försökte Kepsen prova något annat på menyn. Luigi tittade bara på honom och log. Kepsen började: “Jag tänkte prova…” Luigi log bredare. Kepsen kom av sig:”Öööh, jo jag ville testa...” Luigi tittade bara honom djupt i ögonen. Leendet bakom mustaschen kunde ha definierat ordet “skeptisk”.

Kepsen blev tyst. Luigi avvaktade några sekunder... Sedan läste han högt när han skrev i noteringsblocket: -”En salsiccia och en pollarolo.”

-”Något vin?” Passningen skickade han till Räkan med en blinkning. Räkan satt bara och bubblade av skratt. Kepsen röd i fejan. Mest för att han varit så obeslutsam. Velig. Han var varken blyg eller feg. Långt ifrån. Han tog aldrig ett steg tillbaka om han hade rätt. Men han gillade att fundera på alternativen.

Därför: grym pokerspelare. Samtidigt: jumboplatsen i spontanköp.

Luigi: invandrad italienare på sextio-talet. Charmör. Inte skitsnygg, men hade något kvinnorna gillade. Träffade en svenska hemma i Milano. Åse, wannabe-modell. Gick sådär för henne. Mycket skitjobb. Fotografer och “managers” som försökte locka med plåtningar. Ville bara en sak: knulla. Så många unga tjejer som möjligt.

Skandinaviska brudar stod högt i kurs. Svenskor högst. Berlinmuren stod fortfarande pall. Inga ryskor och andra slaviskor än.

Luigi och Åse blev kära. De flyttade till Stockholm när Åse tröttnat på alla kräk som försökte dra ner gylfen så fort hon var i enrum med dem. Luigi fixade så småningom jobb på La Famiglia. Var annars? Italienarnas italienar-krog i stan.

La Famiglia. En klassiker. Röd-vit-rutiga dukar. Varmt orange väggar. Inramade urklipp: plustecken och getingar. Även: Sinatra på besök i Stockholm. Givetvis åt han middag på La Famiglia. Vilken italienar-krog skulle inte stoltsera med det?

Och så Maria. Av någon konstig slump blev Kepsen och Räkan nästan aldrig serverade av Maria. I och för sig satt de i princip alltid vid samma bord, och det var Luigis avdelning. Men inte varje gång. Krogen gick bra och var ofta fullsatt. Fast Kepsen och Räkan bekymrade sig inte. De fick alltid bord. Utan att behöva vänta. Egentligen var det lustigt. De blev behandlade som vip-gäster medan de beställde varsin pasta. Och ibland ett glas rött.

Luigi, Maria och den övriga personalen gillade uppenbarligen dem. Eller så tog de bara väl hand om sina stammisar. Dock: de två blev i princip aldrig serverade av Maria. Kepsen och Räkan tyckte det var synd. Maria var oerhört läcker. En riktig rakkniv. Vassare än vass.

Hon var brunett med gröna ögon. Hennes leende: ALLA män blev knäsvaga. Även bögar! Hon slog blicken i en och vek aldrig en tum. En blick fullständigt fylld av självklarhet och självförtroende. Höll man kvar ögonkontakten för länge riskerade överspänningsskyddet slå till. Men ingen klarade det. Gjorde ingen skillnad om du var kung eller bonde; maffiosor eller revisor. Efter en stund slog alla bort blicken. Vissa höll sig längre kvar än andra. Försökte utmana. Men slutresultatet var alltid detsamma. När var och ens tidsgräns var passerad, gled blicken iväg. Som om det fanns något bättre att titta på! Alla visste att det inte fanns. Egentligen ville alla bara hypnotiseras och försvinna in i de ögonen. Men det gick inte. Alla blev som nervösa lågstadiepojkar: kära i söta fröken Anita.

Den enda som utan ansträngning fixade det var: Maria. Hon fortsatte bara titta rakt in i ditt ansikte. Obehindrat. Sedan fyrade hon av ett gnistrande leende. En perfekt vit tandrad bakom fylliga läppar. Naturligt fylliga. Pre-Restylane och Juvederm. Totalt oemotståndligt. Männen. Karlarna. Grabbarna. Pojkarna - alla smälte som små tennsoldater.

Axlarna var smäckra. Armarna slanka. Hon hade en getingmidja som var surrealistisk. Hennes bröst var inte stora men markerade. Mer än en handfull. Servitris-skjortan lagom urringad så att dricksen hölls på en hög och fin nivå.

Arslet: magiskt! Höftlinjen skulle kunnat användas som prototyp för den första gradskivan och förvarats vid Bureau international des poids et mesures i Sèvres utanför Paris. Helt enkelt: den ultimata knull-kroppen.

En varm sommardag kom hon till jobbet i en sommarklänning som följde hennes figur likt sälskinnet på en proppmätt säl. Sorlet på den fullsmockade uteserveringen försvann på ett ögonblick. Ingen sade något på flera minuter. Alla försökte bearbeta sinnesintrycken. Alla drömde. Alla önskade...

Marias integritet dock: i nivå med stratosfären. Ingen fick för sig att tafsa eller komma med patetiska förslag. Trots att Maria var löjligt charmig och aldrig hade mer än en sekund till skratt. Skrattet som fick alla män att känna sig utvalda. Åtminstone en liten stund. Hoppet är det sista som överger “utvalda” män.

Räkan hoppades. Maria kom ofta över och småpratade. I synnerhet med Räkan. Kepsen var hon mest artig mot. Men mot Räkan var hon småflirtig - charmig - glad - till och med ärlig om sitt privatliv. Räkan: oerhört skicklig att läsa av situationer. Han kunde ha blivit ihjälslagen - stucken - skjuten ett flertal gånger i sitt liv. Men alltid: oskadd. Han var en katt som ramlade ut från nionde våningen och landade på tassarna. I en höskrinda som rullade förbi på gatan. Med fjädring och gummidäck.

Fast med Maria gick hans egenskaper bet. Räkan insåg: Maria alldeles för fin för honom. Hon spelade i Champions League. Han i korpen: på bänken. Vad han inte insåg: Maria var trött på självupptagna stekare. Hennes intresse för Räkan var genuint på alla plan. När han insåg det hade alldeles för många år passerat.